Är det tomt i verktygslådan nu?

Elisabet Kopelman | Okategoriserade | 6 november 2014

Riksbankens nollräntebeslut väcker ett antal intressanta frågor och reflektioner. Vilka åtgärder kan Riksbanken vidta om ekonomin behöver mer stimulans? Och vad krävs för att det ska hända?

Förra veckans nollräntebeslut bekräftar att även hökarna i Riksbanken gett upp tanken på att försöka påverka hushållens skuldsättning via sin räntepolitik. Ansvaret för att strama åt utlåningen ligger på andra och enligt Riksbanken brådskar det.

Först i mitten av 2016, när inflationen enligt Riksbankens egen prognos åter närmar sig målet två procent, räknar Riksbanken med att reporäntan åter gradvis börjar höjas. Men blir inflationen lägre än vad Riksbanken väntar sig kan höjningarna skjutas ytterligare på framtiden.

Signalen till allmänhet och finansmarknad är att ställa in sig på onormalt låga räntor under lång tid framöver, även om åtminstone hushållen bör vara beredda på att kostnaderna för att låna kan fördyras av andra åtgärder, som till exempel skärpta amorteringskrav.

Frågan om när räntan i Sverige kan vara tillbaka på en ”normal” eller ”neutral” nivå, och var den i så fall egentligen ligger, börjar därmed bli alltmer meningslös. Riksbanken utgår i sina räkneexempel för hushållen fortfarande från att reporäntan på ”lång sikt” ligger på 3,5-4,5 procent men påpekar att detta är en mycket osäker bedömning.

Huvudfrågan framöver blir vad som krävs för att Riksbanken, i likhet med andra centralbanker, även ska införa okonventionella åtgärder och vad man i så fall skulle göra.

I sin Penningpolitiska rapport räknar Riksbanken upp ett antal åtgärder som genomförts av andra centralbanker när räntan sänkts till noll: ”forward guidance”, köp av tillgångar, lån till banksektorn eller att intervenera på valutamarknaden.

Riksbankschefens spontana besked när han tillfrågades om verktygslådan var att Riksbanken skulle låta balansräkningen växa och öka kvantiteten pengar (i stället för att sänka priset på pengar). 

Det talar för att Riksbanken – om så skulle krävas – i första hand skulle välja att köpa tillgångar.

Att låna ut direkt till bankerna, som Riksbanken gjorde 2009-2010, förra gången räntan var nere nära noll ökar också balansräkningen, men listas i rapporten under åtgärder för att förbättra genomslaget av penningpolitiken. Det tyder på att sådana lån inte kommer att göras så länge som det finansiella systemet i Sverige fungerar bra.

Det mest effektiva sättet för Riksbanken att snabbt få upp inflationen vore att aktivt försöka försvaga kronan. Även detta kan ske genom att Riksbanken köper tillgångar, men då i utländsk valuta. Men så länge som Sverige har stora överskott i bytesbalansen, ekonomin växer och kronan är undervärderad enligt Riksbankens egna modeller tror vi ändå att det skulle vara alltför utmanande i förhållande till omvärlden.

Retoriken från Riksbanken tyder på att steget till okonventionella åtgärder är långt så länge som återhämtningen i ekonomin och på arbetsmarknaden fortsätter. Riksbankschef Stefan Ingves förhoppning är nog också att kraven på stimulanser för att till exempel få ned arbetslösheten i fortsättningen ska riktas åt ett annat håll.

Skulle återhämtningen i global ekonomi brytas och svensk ekonomi vända nedåt på nytt eller inflationsförväntningarna i Sverige falla brant kommer pressen på Riksbanken att agera åter tillta. I ett sådant läge kan det inte uteslutas att även Riksbanken börjar köpa obligationer (stats- eller bostadsobligationer) i syfte att få ner både svenska räntor och försvaga kronan.

Det är dock inte vårt grundscenario, givet vår prognos om fortsatt återhämtning i svensk ekonomi. Och innan Riksbanken börjar köpa tillgångar kommer man att fortsätta att skruva ned sin egen räntebana, inte minst som Riksbanken fortfarande prognostiserar snabbare räntehöjningar än vad marknaden just nu prisar in.