Hur bedöms olika entreprenörer i jakten på investeringar?

Wilhelm Nisser | Hitta finansiering | 20 januari 2016 |

Flera undersökningar visar att det är svårare för kvinnliga entreprenörer att hitta externa investerare. Känner du själv igen bilden? Och vad kan göra att fler vågar ta steget fullt ut och bli företagare i Sverige?

Frågan om entreprenörskap och företagande är ständigt aktuell. Ett bra och jämställt företagsklimat är positivt för ett lands välstånd, eftersom det skapar möjligheter för ökad innovation och tillväxt. Inget nytt i sig – men vem är en entreprenör? Och vad menar vi med tillväxt?

En person som ställt sig just de frågorna är Cecilia Dalborg, som studerat föreställningar om och förutsättningar för entreprenörskap. Hennes avhandling Gamla villfarelser och nya verkligheter? bjuder på intressant läsning för den som vill ha lite nytt perspektiv på entreprenörskap och företagande.

Låt mig måla upp en bild av svenskt entreprenörskap just nu. Dubbelt så många män som kvinnor startar företag årligen i Sverige. En fjärdedel av företagen drivs av kvinnor, men bara en bråkdel av de statliga företagsstöden går till kvinnors företag. DI bekräftar en liknande bild i en undersökning gjord i höstas: tio procent av riskkapitalet går till kvinnliga företagare.

Olika definitioner av tillväxten
En av Cecilia Dalborgs slutsatser är att mäns och kvinnors passion och självtillit inte skiljer sig åt, med andra ord både män och kvinnor känner starkt för företagande och litar på att de själva besitter förmågan. Däremot har kvinnor enligt studien en annan riskuppfattning som tycks dämpa benägenheten att ta steget till eget företagande fullt ut. Något som skulle kunna vara en del av förklaringen till varför det generellt sett finns färre kvinnliga entreprenörer.

Dalborg lyfter samtidigt fram statens definition av tillväxt som en del av pusslet. Hennes forskning pekar mot att kvinnor i ett första skede siktar på överlevnad och stabilitet, för att sedan eventuellt öka antalet anställda (alltså som två olika steg på vägen). Jämför det med statens syn, där tillväxt definieras och mäts som möjligheten att öka antalet anställda i företaget.

Vidare är kvinnor ofta verksamma i branscher som tjänster, hälsa och turism. Forskning visar också att kvinnors företagsidéer och utvecklingsförslag betraktas med skepsis i större utsträckning, trots att deras företag de facto har en högre överlevnadsgrad.

En annan riskuppfattning kan vara en fördel
Värderingen av vad som är en bärande affärsidé, en trovärdig entreprenör och hur man värderar dennes förmåga att lyckas är en central fråga när det gäller all form av att skaffa kapital. Investeraren behöver ta ställning till hur bärkraftig såväl affärsidén som entreprenören är samt ställa sig frågan om investeringen kan ge utdelning på sikt.

Undersökningen i DI vittnar bland annat om att det är få kvinnor som vänder sig till privata investerare, vilket gör att alternativen för att investera i affärsidéer och kvinnliga entreprenörer blir förhållandevis få.

Att läsa Cecilia Dalborgs arbete har fått mig att fundera på om inte en annorlunda riskuppfattning skulle kunna vändas till en fördel. Jag tänker såhär: en (extern) finansiär kan gå in med kapital i ett bolag av fler anledningar. Men förr eller senare förväntar sig investeraren att få något tillbaka (annars kallas det välgörenhet).

Med andra ord: för en finansiär är det viktigt att identifiera vilka risker investeringen medför. Entreprenörer som har förmågan att identifiera och hantera risker i sin verksamhet, planera och parera bör med andra ord ha en styrka att lyfta fram, som borde tilltala en investerare.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att det finns en uppsida för samhället om fler entreprenöriella personer tog steget fullt ut och startade egna verksamheter. Ju fler affärsidéer som ser dagens ljus, desto bättre. Investerarna får fler idéer att ta ställning till och tolkningen av vad som är en bärkraftig idé nyanseras.