Industriländerna håller emot svagare tillväxt i öst

Elisabet Kopelman | Okategoriserade | 7 oktober 2015

Vad är hotet som håller världens investerare och policymakare vakna om nätterna just nu? Och kan de andas lugnare efter att ha läst den senaste statistiken?

De osäkra utsikterna för Kinas ekonomi, och oro för att landets gradvisa inbromsning istället är på väg att övergå i en hårdlandning, har varit ett tema i de flesta prognosbedömningar i början av hösten. Detta var av allt att döma en avgörande pusselbit bakom den amerikanska centralbanken Feds beslut att lämna räntan oförändrad i september (vår prognos är nu att höjningen dröjer till december, vilket får stöd av de senaste Fed-talen från bl a Fed-chefen Janet Yellen).

Även ECB och Riksbanken har på senare tid hänvisat till ökade nedåtrisker från tillväxtekonomierna. Farhågorna för att Kina – och andra tillväxtekonomier – ska utlösa en ny global recession i ett läge där utrymmet för nya penning- och finanspolitiska stimulanser på de flesta håll är minst sagt begränsat, är tillräckligt för att hålla både policymakare och investerare vakna om natten. Hotet om ett sådant scenario har också satt spår i form av vacklande riskaptit under början av hösten.

Den senaste statistiken tecknar dock en förhållandevis lugnande bild. Läget i Kinas industri är visserligen fortsatt svagt, men indikatorer som inköpschefsindex för tillverkningsindustrin visade ändå tecken på att stabiliseras i september, om än på nivåer som visar fortsatt krympande aktivitet. Samtidigt ligger indikatorer för tjänstesektorn trots fortsatt nedgång kvar på expansiva nivåer. Utvecklingen är därmed så här långt ganska väl i linje med vårt kinesiska mjuklandningsscenario i Nordic Outlook i slutet av augusti, som du kan läsa mer om här.

Att Kina inte kommer att vara samma draglok för resten av världen är i linje med den väl annonserade – och nödvändiga – strategin att gradvis växla över från en investerings- och exportdriven till mer tjänste- och konsumentdriven tillväxt.

Det här drabbar inte minst de ekonomier som gynnats av den tidigare tillväxtmodellen, såsom råvaruexporterande länder. Dit hör bland annat många tillväxtländer. Att flera av dessa länder samtidigt riskerar att hamna under press från Feds kommande räntehöjningar genom fördyrad dollarupplåning i företagssektorn har bidragit till Internationella valutafonden, IMF:s, och Världsbankens varningar för effekterna av amerikanska räntehöjningar just nu. Omgivande länder i Asien med stor utrikeshandelsexponering mot Kina har också påverkats negativt.

Industriländer i väst visar ännu inte tecken på någon betydande negativ påverkan av utvecklingen i Kina. Indikatorer för USA:s industri (ISM-index) har visserligen fortsatt att backa och balanserar nu på gränsen mellan expansion och inbromsning. Det speglar dock inte bara dämpad omvärldsefterfrågan utan också effekterna av en starkare dollar och lägre oljepris.

Även tjänstesektorn ser ut att tappa tempo, men från mycket höga nivåer och medan jobbrapporten för september otvivelaktigt var en besvikelse har sysselsättningen ändå i genomsnitt växt i hyfsat takt under de senaste månaderna. Industriindikatorerna i eurozonen (inköpschefsindex PMI) ligger samtidigt kvar på expansiva nivåer och tar man även hänsyn till tjänstesektorn pekar sådana mått på att ekonomin fortsatt att växa i ungefär samma takt som under våren.

Vårt återhämtningsscenario för USA och Europa vilar delvis på förväntningar om att lägre energipriser ska ge positiva tillväxtimpulser genom att hushållen får mer pengar över till annan konsumtion och företagen får sänkta energi- och insatsvarukostnader; eurozonen får dessutom stöd för exporten från en billigare valuta till följd av Europeiska centralbanken, ECB:s, expansiva penningpolitik.

De positiva impulserna blir särskilt stora i ett läge där oljepriset sjunker på grund av ett ökat utbud av olja, vilket delvis är fallet i dag. Att oljepriset även faller på grund av sämre fart i kinesisk ekonomi är inte lika entydigt positivt för världsekonomin. Men även i ett sådant scenario uppvägs negativa effekter från sämre exportmöjligheter till Kina och andra tillväxtländer åtminstone delvis av ökad köpkraft för konsumenterna.

Som en jämförelse gav Asienkrisen i slutet av 90-talet en kraftfull positiv köpkraftsstimulans till hushållen i väst till följd av nedpressade priser på konsumtionsvaror efter asiatiska valutadevalveringar. En skillnad mot då är att sjunkande inflation i väst satte press nedåt på räntorna, vilket ytterligare stimulerade ekonomin. Utrymmet för detta är med dagens extremt låga räntor förstås inte alls lika stort.

Sannolikheten för att ECB gör sin politik ännu mer expansiv (till exempel genom att köpa än mer värdepapper utöver det man redan gör idag eller hålla på betydligt längre) har dock ökat och en effekt av en sådan politik skulle kunna vara att pressa ned värdet på euron på nytt mot exempelvis dollarn när den första Fed-höjningen rycker närmare.

En annan erfarenhet från till exempel Asienkrisen (liksom den senaste globala finanskrisen) är att storleken på handelsströmmar ger begränsad vägledning när man bedömer de negativa spridningseffekterna från regionala kriser. Störningar i banksektorn som hotar stabiliteten i det globala finansiella systemet kan ge upphov till ett helt annat, och mycket värre, scenario. Det är nog bland annat sådana farhågor som ligger bakom till exempel IMF:s önskemål om att Fed avvaktar lite längre tid.

Vår bedömning är att strukturella förändringar som till exempel övergång till flytande växelkurser generellt minskat risken för ett Asienkrisliknande scenario i tillväxtländerna i dag men det finns dock enstaka länder som uppvisar liknande svagheter i dag.

Till skillnad från läget i mitten av 90-talet kommer också de amerikanska räntehöjningar som vi räknar med inleds i slutet av året att vara mycket väl förannonserade och också ske i en betydligt måttligare takt.

En jämförelse kan göras med Feds beslut att börja trappa ner sina obligationsköp. När Fed började andas om detta under våren och sommaren 2013 gav det upphov till negativa marknadsreaktioner på både USA:s obligationsmarknad och på tillväxtländerna, och Fed beslöt sig för att avvakta lite längre. När beslutet väl togs i december 2013 var marknadsreaktionerna dock ganska måttliga.