Ovanligt mycket står på spel för Riksbanken nu

Elisabet Kopelman | Okategoriserade | 3 september 2015

Varför kastar Riksbanken inte bara in handduken när det gäller inflationsmålet? Och hur hänger det egentligen ihop med lönebildningen? 

Vid sitt senaste möte beslutade Riksbankens direktion att lämna reporäntan kvar på den rekordlåga nivån -0,35 procent. Riksbankens prognos är att räntan ska ligga kvar på denna nivå under ett år framåt men liksom tidigare indikerar bankens egen räntebana faktiskt ytterligare en sänkning med 6 punkter vid nästa möte, 28 oktober. Riksbanken upprepar också varningarna för att man både kan sänka räntan ytterligare eller göra andra åtgärder så som att köpa mer obligationer, även mellan möten, om så skulle behövas.

Vi håller fast vid vår prognos om att Riksbanken sänker räntan ett sista steg till -0,45 procent i oktober. Främsta skälet är risken för starkare krona om marknaden börjar tvivla på Riksbankens beslutsamhet att försvara inflationsmålet.

Var går den nedre gränsen för räntan, hur länge kan Riksbanken hålla fast vid dagens extremt lätta penningpolitik och varför är det så viktigt för Riksbanken att försvara inflationsmålet?

Jag har bloggat många gånger om Riksbankens räntepolitik. Att bankekonomer är så fixerade vid Riksbankens, och andra centralbankers göranden och låtanden, är naturligt. Räntepolitiken styr i hög grad lånekostnaderna för företag och hushåll, priset på finansiella tillgångar som obligationer och aktier och har åtminstone kortsiktigt även stor betydelse för växelkursen.

Men Riksbankens inflationsmål spelar också en viktig roll som ankare för hela den svenska ekonomin, genom att bilda en utgångspunkt för pris- och lönebildningen. Särskilt den sistnämnda aspekten ger en viktig bakgrund till det senaste årets riksbanksagerande.

Nästa vår ska löneavtal för nära 3 miljoner anställda förhandlas om. Det skapar ett tillfälligt fönster för Riksbanken att påverka nivån på löneökningarna de kommande åren. Enligt uppgifter i media har Riksbanken haft intensiva kontakter med arbetsmarknadens parter för att övertyga parterna om att hålla fast vid inflationsmålet 2 procent som riktmärke i avtalsförhandlingarna.

Att Riksbanken oroar sig för låga avtal är nytt. Det vanliga har varit pekpinnar nedåt i form av varningar för alltför höga löneökningar inom framförallt inhemska sektorer. Denna gång står dock ovanligt mycket på spel för Riksbanken.

För det första riskerar avtal på låga nivåer att permanenta den låga inflationen eftersom löneökningstakten har avgörande betydelse för det underliggande inflationstrycket i ekonomin. För det andra bidrar ett trovärdigt inflationsmål till att skapa en gemensam utgångspunkt i förhandlingarna mellan parterna kring vad som är en rimlig löneökningstakt framöver.

En sådan ordning minskar risken för att hamna i den typ av farliga pris-lönespiraler som plågade lönebildningen på 70-talet, vilket riksbankschef Stefan Ingves också hänvisade till på torsdagens presskonferens. Skulle Riksbanken förklara att man inte kan eller vill ta ansvar för inflationen undermineras det ekonomisk-politiska ramverk som etablerades efter att Sverige gick över till en flytande växelkurs.

Nu har både riskbilden för lönerna och de relativa styrkeförhållandena mellan parterna förskjutits sedan 1970-talet och de avvikelser vi idag ser från inflationsmålet är mycket små i jämförelse med de urspårningar vi såg då, varför sådana jämförelser i någon mån haltar. Men principiellt har parterna nog fortfarande ett gemensamt intresse av att värna en stabilitet i lönebildningen och därmed hela den svenska ekonomin. Det är ett viktigt skäl till varför Riksbanken inte bara kastar in handduken och ger upp försöken att få tillbaka inflationen till målet utan visar att man menar allvar med sina prognoser.

Även om uppgiften att skapa inflation i vår nya globaliserade och it-fixerade ekonomi kan tyckas övermäktig, är frågan vad som i annat fall skulle bilda ankare för ekonomin. Få känner nog i dagsläget någon entusiasm för att gå tillbaka till en fast växelkurs genom att knyta kronan till euron.

Att anpassa målet nedåt är nog inte heller en lösning. I centralbanksvärlden, och bland akademiker, hävdar en del att centralbankerna egentligen borde ha ett högre mål för inflationen, säg 3 procent, eftersom detta skulle öka avståndet till den farliga nollräntegränsen. Att Riksbanken skulle släppa eller sänka inflationsmålet verkar alltså osannolikt.

Samtidigt är det lätt att känna en tilltagande oro för avigsidorna av den aggressiva inflationsmålspolitiken. Att Riksbanken inte kan släppa principen om ett inflationsmål utesluter inte att man skulle kunna tillåta sig en lite långsammare färd mot målet, eller en tillfällig paus.

Internationellt hålls Riksbankens ständiga inflationsmissar och inte minst räntehöjningarna 2010, som man senare tvingades backa från, fram som varnande exempel på policymisstag. Det sved nog när den amerikanska nobelprisbelönte ekonomen Krugman kallade Riksbanken för en ”sadomonetarist”. Men sedan Riksbanken lämnade över ansvaret för finansiell stabilitet till i första hand Finansinspektionen och helhjärtat satsade på att få upp inflationen, växer i stället kritiken om att Riksbankens extremlåga ränta spär på en ohållbar uppgång för bostadspriser och utlåning.

Alternativa medel för att bromsa utlåningen som amorteringskrav och sänkta räntesubventioner har samtidigt antingen dragit ut på tiden eller framstår som politiskt omöjliga (att mindre partier på båda sidor blockgränsen börjat skicka signaler om att man vill se en avtrappning av ränteavdragen kan dock vara en signal om att denna fråga inte är helt blockerad).

Det kan inte vara någon behaglig sits för riksbankschef Ingves, som var en av dem som ansvarade för att städa upp efter den brustna fastighetsbubblan i Sverige på 90-talet. För dem som hört riksbankschefen tala är det uppenbart att det är få ämnen som engagerar honom så mycket som just de enorma skadeverkningarna på ekonomin från lånedrivna finanskriser. Det skapar hos åtminstone undertecknad en misstanke om att dessa frågor nog inte för evigt förvisats från riksbanksagendan.

Att pressen på Riksbanken ser ut att lätta något under loppet av nästa år öppnar för en något flexiblare hållning till inflationsmålet. Vi tror att det blir fortsatt mycket svårt för Riksbanken att uthålligt få upp inflationen till 2 procent så länge som den svaga omvärldskonjunkturen består och det globala inflationstrycket förblir så lågt. Men vi delar Riksbankens syn om att inflationen på kort sikt är på väg att vända upp från tidigare lägstanivåer.

Effekterna av tidigare kronsvaghet och höjda indirekta skatter gör att inflationen faktiskt tillfälligt kan närma sig 2 procent redan i början av nästa år. Skulle inflationen som vi tror under kommande år stabiliseras runt 1,5 procent kan Riksbanken släppa på garden. Om arbetsmarknaden dessutom fortsätter att stärkas, centralbanker i vår omvärld (Fed, Bank of England) börjar höja sina räntor vilket lättar något på trycket för kronan och när avtalsrörelsen väl passerats, ja, då närmar vi oss under loppet av nästa år en punkt när Riksbanken åter kan börja väga in risker från hushållens skulder och huspriserna.

En förutsättning är naturligtvis att återhämtningen i global ekonomi fortsätter och att Kinas inbromsning inte övergår i en hårdlandning med större återverkningar på omvärlden, vilket varken är vårt eller Riksbankens scenario. Står sig den stora bilden talar mycket för att den superaggressiva penningpolitiken trots allt närmar sig gränsen och att reporäntebotten nog inte ligger så långt bort. Under sista kvartalet nästa år tror vi att Riksbanken försiktigt börjar höja igen.

Läs mer om avtalsrörelsen här i vår konjunkturrapport Nordic Outlook.