Vilken riskfaktor kan utlösa en djup recession?

Håkan Frisén | Okategoriserade | 17 februari 2016

Världsekonomins respons på oljeprisets fall är sig inte likt. Vad leder det till? Och vilken faktor har potential att utlösa en rejäl lågkonjunktur?

Den ekonomiska och finansiella utvecklingen hittills i år har verkligen startat på ett nervöst och oroligt sätt. Börser och oljepris har uppvisat såväl en nedåtgående trend som stor rörlighet. Samtidigt har realekonomiska data varit hyfsade, även om de inte övertygat. Det verkar onekligen finnas ett visst gap mellan reala och finansiella data.

Ändå har de flesta prognosmakare i viss mån reviderat ned BNP-prognoserna på senare tid. Det beror till stor del på att världsekonomins respons på oljeprisfallet inte är sig likt. De positiva effekterna av det låga oljepriset har inte riktigt blommat ut, samtidigt som de negativa blivit större än väntat.

En del av förklaringen till det här är att den nordamerikanska skifferoljeproduktionen blivit allt viktigare. Även om producenterna lyckats kapa sina kostnader i ganska hög utsträckning pressas man hårt av dagens låga prisnivåer. Vi ser därför att investeringsverksamheten fallit drastiskt, vilket fått spridningseffekter till närliggande delar av ekonomin.

Generellt utgör också energisektorn, både i USA och i många andra länder, en betydligt större del av det samlade börsvärdet än vad som motsvarar produktions- och sysselsättningsandelen i ekonomin. Börserna får därmed extra slagsida åt energisektorn.

Vi kan också se att den amerikanska marknaden för högavkastande företags­obligationer (High yield-obligationer som du kan läsa mer om här), som har också har en stor exponering mot energisidan, nu prisätter ett ganska mörkt framtidsscenario.

Men de potentiellt största effekterna för den globala ekonomin gäller länder vars ekonomiska och politiska stabilitet är beroende av oljepriset. Efter den arabiska våren för fem år sedan satsade många länder på kostsamma välfärdssatsningar för att dämpa den sociala oron. Det har inneburit att många länder behöver ett högt oljepris för att nå balans i de offentliga finanserna.

Förutom de geopolitiska risker som är kopplade till destabili­serande kriser i producentländer finns en direkt påverkan på globala finansmarknader. De stora nationella fonder som många producentländer byggt upp (Sovereign Wealth Funds) måste nu användas för att täcka budgetunderskott. Detta innebär framför allt en press på aktiemarknaden och har troligen varit en viktig kraft bakom den senaste tidens börssvaghet.

I SEB:s konjunkturprognos Nordic Outlook, som publicerades förra veckan, drog vi ändå slutsatsen att det mest troliga är att återhämtningen i världsekonomin fortsätter. Resursutnyttjandet är fortfarande relativt lågt i de flesta ekonomier samtidigt som centralbankerna står redo att agera vid tydligare inbromsning. Balansräkningar för företag och hushåll är generellt starka och vi är långt ifrån den typ av excesser på investerings­sidan som brukar utlösa recessioner. Under sådana förut­sättningar är det svårt att ha en recession som huvud­scenario.

Det finns ändå inslag av recessionsrisker i den finansiella prisbilden. I nuläget finns det en typ av nedåtrisker som i och för sig har mycket liten sannolikhet men med potential att skapa en djup recession. Den typen av risker brukar kallas för svansrisker (”tail risks”), vilket refererar till att de ligger längst ut i svansen på en sannolikhetskurva.

En sådan risk är utvecklingen i Kina. När allt kommer omkring vet vi ganska lite om myndigheternas förmåga och möjligheter att hantera en allvarlig kris. En kollaps för oljepriset skulle också kunna leda till sammanbrott i viktiga producent­länder med svåröverskådliga geopolitiska konsekvenser. Sådana risker kan tänkas påverka prissättningen på de finansiella marknaderna.

Ett annat skäl till att oron fått fäste kan vara kopplat till den globala penningpolitiken. Man kan onekligen undra om nollräntepolitiken är rätt medicin för att hantera dagens utmaningar. Politiken har lyckats pressa upp tillgångspriser, men inte fått igång den reala investeringsaktiviteten i speciellt hög grad. Ska centralbankerna fortsätta med allt starkare doser av en sådan medicin, vilket ibland verkar vara vad finansmarknaderna kräver för att hållas på gott humör?

Men även om inte ens centralbankerna själva inte är helt övertygade om att de är på rätt väg, lär politiken fortsätta på den inslagna vägen. Den låga inflationen håller uppe realräntan och de flesta centralbanker verkar ändå ha ambitionen att pressa ned realräntan ytterligare för att på så sätt komma närmare jämvikt mellan sparande och investeringar.

Framför allt driver Internationella valutafonden (IMF) på för att kampen mot en så kallad ”sekulär stagnation” ska fortsätta och till och med intensifieras med expansiv penningpolitik. I den andra ringhörnan finns dock centralbankernas samarbetsorganisation BIS (Bank of International Settlements) som mer betonar att strukt­urella krafter håller tillbaka inflationen på ett sätt som man menar vare sig är speciellt farligt eller mycket att göra åt.

Än så länge tycks IMF-linjen styra de internationella trenderna. Ett tecken på detta var inte minst Riksbankens besked att sänka reporäntan ytterligare till -0,50 procent förra veckan. Behovet av att revidera ned inflationsprognosen vägde tungt för beslutet. Annars skulle Riksbanken mycket väl kunna använda sig av lite BIS-argument för att spela ner betydelsen av att man inte når inflationsmålet de närmaste åren.

Den externa utvärderingen av Riksbanken som den förre brittiske centralbankschefen Mervyn King och amerikanske ekonomiprofessorn Mervin Goodfriend presenterade i januari gav också en del argument för att Riksbanken skulle kunna slappna av lite. Bland annat framhöll man att Riksbanken mycket väl kan ta hänsyn till obalanser på bostadsmarknaden och hushållens upplåning om man ser risker för den ekonomiska utvecklingen på lite längre sikt.

Det är nog troligt att dessa tankar på lite sikt kommer att få större betydelse, vilket tillsammans med större risker för flaskhalsar på arbetsmarknaden gör att Riksbanken sannolikt sänkt färdigt för den här gången. Riksbanken drar sig nog in i det längsta för att verkställa hotet om valutainterventioner. När allt kommer omkring är det ett ganska drastiskt sätt att trappa upp det så kallade valutakriget, om ett land med god tillväxt och undervärderad valuta agerar i den riktningen.