Riksbanken och jakten mot nollpunkten

Elisabet Kopelman | Okategoriserade | 27 oktober 2014

I dag samlas Riksbankens direktion för att besluta om nivån på den svenska reporäntan. Beskedet meddelas i morgon bitti och det innebär troligtvis en historisk sänkning till endast 0,05 procent, det vill säga samma nivå som den europeiska centralbankens styrränta.

Osäkerheten i prognosen handlar om tekniska frågor, framförallt hur en sådan låg ränta påverkar Riksbankens dagliga transaktioner för att balansera likviditeten i banksystemet (den intresserade kan läsa mer om vad detta innebär här).

Skälet till varför vi tror att Riksbanken tar detta drastiska steg är – som alltid – inflationen. Den så kallade KPIF-inflationen, som exkluderar räntekostnader (det vill säga effekterna av Riksbankens egna beslut om räntan), föll i september överraskande till bara 0,3 procent. Det var hela 0,4 procentenheter under Riksbankens egen prognos för samma månad.

Pressen på Riksbanken att reagera på siffran är stor eftersom riksbanksledamöterna deklarerat att toleransen för nya avvikelser på nedsidan för inflationen är liten om inte banken ska tappa alltför mycket i trovärdighet när det gäller möjligheterna att nå inflationsmålet på två procent.

Den låga inflationen i september visar hur svårt det är för en liten öppen ekonomi som den svenska att få upp inflationen i den rådande globala låginflationsmiljön. Men den speglar också ett generellt lågt inflationstryck även i inhemsk ekonomi eftersom löneökningarna – trots ganska snabbt stigande sysselsättning – fortfarande är låga och företagen är försiktiga med prishöjningar.

Även detta är för övrigt ett globalt fenomen. I länder som Storbritannien och USA syns trots oväntat god utveckling för sysselssättningen och snabbt sjunkande arbetslöshet ännu inga tecken på löneinflation eller stigande prisökningar över huvudtaget. Den senaste tidens snabba oljeprisfall försvårar på kort sikt ytterligare Riksbankens och andra centralbankers möjligheter att få upp inflationen även om det är bra för hushållens plånböcker och därmed tillväxten.

Vi tror inte att en ytterligare räntesänkning får så stora direkta effekter på den inhemska ekonomin. För hushållens del motverkas eventuella sänkningar på bolåneräntor av stramare regleringar för exempelvis amorteringstakten. Vad gäller företagen är intresset för att låna av konjunkturella skäl alltjämt dämpat. Däremot kan sänkt ränta minska intresset för finansiella aktörer att köpa svenska kronor.

Vi räknar med att kronan mot euron försvagas ytterligare och att EUR/SEK i slutet av året handlas strax under 9,50 för att därefter ligga kvar över 9,00 mot euron under en stor del av nästa år. Därmed får också svensk exportindustri lite ytterligare draghjälp i en besvärlig omvärldsmiljö.

Får vi rätt i vår ränteprognos är frågan vad Riksbanken därefter kan göra för att få upp inflationen. Förra gången det begav sig – 2009 när räntan låg på 0,25 procent– erbjöd Riksbanken vid flera tillfällen billiga fasträntelån till bankerna. Men i dagsläget vill ju Riksbanken inte uppmuntra till ökad kreditgivning, åtminstone inte vad gäller hushållen.

För andra centralbanker som Bank of England, Bank of Japan och USA:s Fed har nästa steg efter nollränta varit att börja köpa finansiella tillgångar (även europeiska centralbanken har nu slagit in på den banan och köper bland annat bostadsobligationer). Men åtminstone vad gäller statsobligationer är utbudet av dessa i Sverige tack vare starka statsfinanser begränsat.

Vi har också svårt att se att Riksbanken skulle ta efter den schweiziska centralbanken och lägga ett tak för hur stark valutan ska få bli, inte minst som kronan på rådande nivåer enligt både Riksbanken och andra bedömare är något undervärderad. Vi tror att Riksbanken i stället väljer att försöka hålla nere förväntningarna på framtida räntehöjningar, till exempel genom att lova att inte börja höja räntan förrän inflationen nått upp till en viss nivå (antagligen 1,5 procent).

Visserligen är reporäntan också i dag starkt knuten till inflationen, men skillnaden skulle bli att Riksbanken inte längre sätter räntan utifrån var man tror att inflationen kommer att ligga på ett till två år sikt utan utifrån vad den faktiskt är när beslutet fattas. Vad Riksbankens egna prognosmakare tror om inflationen skulle därmed inte ha så stor betydelse för penningpolitiken. Det kan vara bra i ett läge där många andra bedömare tror att inflationen hamnar lägre än vad Riksbanken prognostiserar.